Sockerbarnet

 

För en månad sedan påbörjade jag ett helt nytt kapitel. Jag rymde från fabriken, från kvällstid och från stressen. Det var så jobbigt att säga hejdå till alla, trots att jag eventuellt skulle komma tillbaka. Alla jobb passar inte alla.

 

Men efter dom här 6 åren på fabriken kände jag att det var väldigt få saker som skulle få mig att vilja komma tillbaka. Mina kollegor hade varit fantastiska och är fortfarande fantastiska och motiverande vänner, allt jag känner att jag kan göra från annat håll är att hjälpa dom så mycket som jag kan. Jag säger fortfarande "vi" i sagda meningar om gamla jobbet. Jag är fortfarande där delvis i huvudet men inte alls med den slitna och söndriga kroppen. 

 

Det tog bara drygt en vecka och tyngden i huvudet lättade, jag blev piggare, gladare och känner inte längre att allt var emot mig. Jag vet inte om det var på grund av att slippa den ohyggliga stressen som under senaste två åren slitit sönder mig både i kropp och själ eller om det var att dom tre års kvälsstid tog ut sin rätt. Jag är glad över mitt val, jag är glad över allt jag fått uppleva och jag tvekar inte för en sekund när jag säger att jag är imponerad utav det otroliga "leap of faith" som jag tog. Jag saknar mina vänner, ohyggligt, men hör av mig förjämnan så att dom inte får chansen till att glömma mig.

 

Jag har träffat min familj och "vanliga" vänner mer än vad jag orkat med under drygt ett år på bara fyra veckor. Allting är så svårslaget och allt är så ljust på den här sidan.

 

Det är på väg till det bättre, det ordnar sig och detta gjorde vi bra.