Without an end.
Jag vet inte vart jag ska börja? Hela mitt liv är under fastplay, allt går så fort. Jag lever, roar mig, dummar mig men jag lever. Jag lever så oerhört fint.
Mina band mellan vännerna börjar åter igen att knytas ihop, en aning i alla fall. Folk flyttar långt, långt, långt bort på nya Äventyr men vi vet vart alla finns. Och dels blir vi tajtare än någonsin, likaså med alla andra medmänniskor, arbetskamrater och familjen. Vi har det bra!
Jag tränar, vi tränar, Simone för det mesta och jag. Jag har börjat strunta i vågen efter dom där 10 första kilona, nu är det mer muskler som byggs och varför väga när det kan bli tyngre? Jag äter onyttigt och nyttigt som en människa gör. Jag har svackor men ha hittat nytt tröstgodis, ananas ❤
Värmen är på väg, äntligen! Jag klarar inte av mer is, snö, kyla, frost och blåst. Vill bara ha värme, sol, tygskor och en fin balkong som jag äntligen ska börja göra fin. Kommer bli underbar, hoppas jag i alla fall. Tänker spendera tid där så mycket som jag kan, sommar. Kom. Kom.
Och jag själv? Jag vet inte riktigt, jag har hamnat i det där att jag kan skratta och gråta samtidigt. Det är så mycket saker jag är glad över, som jag skrattar åt och minns. Nya saker som blir till varje dag. Men ändå känner jag att något fattas, så miserabelt deprimerad i lilltån eller vad jag ska säga. Så typiskt mig att göra det omöjliga. Glad är jag i vilket fall, det vet vi alla, det flesta, några, oftast, ibland. Fan.
Nej men jag väntar bara, på den där speciella dagen då det händer. Det ska bli min dag. Kiss and hug! ❤
