Rest in peace.
Jag är nedstämd, inte ofta det händer. Men ni lär förstå om stund.
I lördags tog jag en sväng med Louise inne i stan, mötte upp fina vänner, träffade nya, galet kul helt enkelt. Sen kom ju det här med att ta sig hem, haha. Vi skulle egentligen sovit hos Madde i Trekanten men sen så kände vi att vi antingen skulle komma hem eller sova i "Kalmar". Slutade med att vi ockuperade Jesper säng MEN sov inte en enda blund under hela natten. Stackars jesper fick inte sova en blund. Vi fick i alla fall gitarr-mys, värt det.
Runt 10 (dagen efter alltså) åkte vi hem, så skönt att komma hem. Lyckan varade inte länge när Alexander (storebror) ringer när jag precis kommit innanför dörren och berättar att vår farfar avlidit under natten. En våg, ren chock, han var borta? Något hade varit fel och han lades in på sjukhus under lördagen, runt 2 på natten avled han. Jag gråter, så otroligt. Allt förstört, vår kontakt har inte varit den bästa på många år. Sedan pappa dog isolerades han och hans sambo, dumma Jehovas. Det blev inget mer firande, inga födelsedagspresenter, inga fler julklappar vid brasan, inga fler isglassar på dom varma sommardagarna.
Jag kommer så väl ihåg hur vi fick dom där små fyllda påsarna som man sen suttade på, jag minns så väl när jag fick min värsta riktiga cykel som var alldeles för stor, jag minns när dom var min barnvakt. Så mycket som jag minns, så mycket som jag saknar. Men vart hamnade vi? Jag minns för några månader sedan när jag mötte honom i affären, inte ett hej, ingen blick. Han kände inte igen mig.
I lördags tog jag en sväng med Louise inne i stan, mötte upp fina vänner, träffade nya, galet kul helt enkelt. Sen kom ju det här med att ta sig hem, haha. Vi skulle egentligen sovit hos Madde i Trekanten men sen så kände vi att vi antingen skulle komma hem eller sova i "Kalmar". Slutade med att vi ockuperade Jesper säng MEN sov inte en enda blund under hela natten. Stackars jesper fick inte sova en blund. Vi fick i alla fall gitarr-mys, värt det.
Runt 10 (dagen efter alltså) åkte vi hem, så skönt att komma hem. Lyckan varade inte länge när Alexander (storebror) ringer när jag precis kommit innanför dörren och berättar att vår farfar avlidit under natten. En våg, ren chock, han var borta? Något hade varit fel och han lades in på sjukhus under lördagen, runt 2 på natten avled han. Jag gråter, så otroligt. Allt förstört, vår kontakt har inte varit den bästa på många år. Sedan pappa dog isolerades han och hans sambo, dumma Jehovas. Det blev inget mer firande, inga födelsedagspresenter, inga fler julklappar vid brasan, inga fler isglassar på dom varma sommardagarna.
Jag kommer så väl ihåg hur vi fick dom där små fyllda påsarna som man sen suttade på, jag minns så väl när jag fick min värsta riktiga cykel som var alldeles för stor, jag minns när dom var min barnvakt. Så mycket som jag minns, så mycket som jag saknar. Men vart hamnade vi? Jag minns för några månader sedan när jag mötte honom i affären, inte ett hej, ingen blick. Han kände inte igen mig.
Jag hör fortfarande hans ansträngda röst, jag känner smaken av marsipangodiset han alltid gjorde, jag känner fortfarande doften av hans hem. Men något som smärtar allra mest är när hans sambos barnbarn skriver ett liknande inlägg på fb: "Du var världens bästa och goaste morfar", jag kan inte säga så mycket om min farfar...
Tror jag var runt 16-17 år när han hörde av sig till mig senast och då gällde det att vara kattvakt och då skulle jag trotsallt få betalt och även födelsedagspengar men ja, 2 dagar innan hör han av sig och säger han hittat någon annan. Inget grattis, ingen present och ingen tillägnad tanke. Det bästa är nog att han bodde 1 km bort och var den släkting jag hade minst kontakt med över huvudtaget. När jag tänker efter så vet jag inte ens om han träffat sitt barnbarn Nelly (Alexanders dotter det vill säga). Blir fundersam, hade vi ingen som helst del i hans liv efter att pappa gått bort? Var vi bara rester som skrapades bort? Var det likadant för min kusin när hennes far också gick bort? Hur har farmor tagit det här? (Och så ni vet, dom har varit skillda sedan länge, varför får jag inte veta..)
Jag stannade hemma idag, av ren ångest och huvudvärk. Så lite sömn, så mycket sorg. Jag väntar bara på nästa att försvinna. Min lilla, sjuka, svaga gamla farmor. Ger du upp, ger jag upp med dig. <3
Kommentarer
Trackback
