Sockerbarnet

Hela min dag har nästan varit som bortspolad, sovit en massa, ätit piller och masserat min mage, lovely!

 

Min smärta i munnen har kommit tillbaka, inte lika intensiv som förutom men det värker, i tungan till och med. Kanske bara jag som är nojig efter att ha läst att ketoner kan göra att man tappar tänderna, meeeh inte okej. Jag tycker inte det här med att vara sjuk, brukar väldigt sällan vara sjuk men när det väl händer så känner jag mig som en mes, som män gör. Och säg inte emot! Män är ynkliga när dom blir sjuka, punkt.

 

Har den här känslan av att jag inte vet vad jag ska göra, jag känner mig lealös. Behöver träna, behöver röra på mig! Vill så gärna gå till jobbet imorgon men vågar inte efter att mitt illamående kommit tillbaka med jämna mellan rum, fattig tjej jag kommer bli. Men på fredag, på fredag, då ska jag jobba minsann. Känns så otroligt meningslöst egentligen att komma tillbaka EN dag sen vara ledig i tre dagar (är ledig på måndag), kanske skulle jobba på måndag i alla fall? Eller? Kommer ju hålla på med flytten och allt. Åh, jobbigt värre.

 

På tal om jobbigt så blir jag galen av att bara vara hemma (såklart), men har ingen att irritera mig på, ingen som jag kan säga störande saker till, varför? Jag sitter ju här hemma.. Har aldrig varit speciellt snäll av mig eller jo, kanske lite. Men är den där snälla/störande/roliga typen, jag blir som en lite valp som inte får göra av med energin. Springer runt, muttrar för mig själv och går ut på annat. Ja, ni har ju läst det här så det bevisar det mesta. Right? Är så glad att jag ska träffa Alexander imorgon, hämta min fina nyckel, slåss med min storebror som jag alltid brukar. Bara han inte slår mig på mina ömma punkter, blåmärken överallt. Blöhp.

 

Ja, det var väl allt för stunden men avslutar det hela med den fina bilden nedanför, som förövrigt säger mycket.
Love love ♥