Sockerbarnet

Jag börjar må dåligt, seriöst. Jag fattar inte hur jag orkar med allt gnäll, tjat,
klagande och skitsnack! Från alla håll dessutom, är 18 en såndär "jag är vuxen
och gör som jag vill"- ålder? Tydligen inte.

Jag har flera problem och saker som oroar mig eller okej inte direkt oroar mig
men som jag funderar på. Familjen har börjat komma i det där klagandestadiet
som vi var STÄNDIGT i förut. "Du gör ingenting", "Vad har du gjort för effektivt
idag då?", "Gör nått vettigt!" osv. Den där stilen som alltid slutar i ett hejdundrande
bråk, you got to love it.

Tur att jag börjat kolla upp lägenhet, fiint! Linn och jag som tagit i hand på att flytta
ihop inom en snar framtid. Kommer nog sakna hemmalivet lite men ingen som
klagar för att jag inte bytt om från sovkläder, jag gör väl som jag vill? Gash..

Jag har andra problem också, känslomässigt. Jag tänker nog leva i celibat, skulle
nog passa mig ganska bra faktiskt, inget som hindrar mig eller så. Pojkar är knepiga.
Och jag vill inte ha det knepigt, låta det vänta ett tag till kanske? Ja tack..
Nu tänker jag göra något ovanligt, troligtvis titta på film så Mogge kan gnälla på
mig ännu mer. Inte konstigt jag får sämre självförtroende, lovely. Vinkevink!