Sockerbarnet

Jag känner verkligen hur mitt humör krymper och krymper med dagarna. Barnens påfrestningar och attitydproblem är som en nål under hakan och inte blir det bättre med alla andra problem just nu. Ligger snart 2 veckor efter i APU-arbetet och jag har inte ens börjat med att skriva om min aktivitet eller så som jag ska hålla innan detta är slut, skit också.

På fredag kilar jag in till sjukhuset för att fotografera ögonen,underbart! Solglasögon mitt i vintern,vad slår det liksom om en inte halvt blind Maria? Ännu en dag drar jag mig undan för att inte skapa kaos och problem ute. Missar dessutom typ halv dagen från APU:n, great..

Snart åker jag med Magda till Stockholm, haha detta kommer bli kul. Av någon anledning tror inte jag att vi kommer ha det tråkigt det minsta, vi är lättroade människor. Till och med en halvdöd fluga kan nog få ner oss, eller man kan ju hoppas iallafall. Man vet ju aldrig vad för bra och dåligt som kommer hända där inte.

Some music, listen and love.