Sockerbarnet

I don't wanna lie.
Jag kände att det blev tufft för mig igår. Jag borde ha vant mig vid det här läget?
Så ofta som vi tjafsat och bråkat numera, så borde jag väl ha vant mig vid det här
laget. Men nu var det på den sköra kanten.Den sämsta känslan på evigheter,jag lovar.
Jag är verkligen ledsen för allt, inte min avsikt, inte min mening att det skulle bli sådär.
Och idag Första November har vår vänskap kommit till den tid man borde kunna lita och
tro på varandra, vad säger du? Har vi kommit i närheten av det än eller är det bara en ridå?
Min vän, min älskade vän i hela 6 månader har du orkat stått ut med mig och allt mitt
gnällande,tjatande och hela min idiotiska personlighet. Jag är ledsen för din skull,
det är jag verkligen men jag vill inte att de ska ligga på den där sköra kanten igen.
Du har stöttat mig, roat mig, gjort mig glad i dom värsta lägen, hjälpt mig förstå
lite mer och tillbaka har du inte fått något. Jag är en dålig människa, förlåt.
Du är en sann vän Ilir och kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat, nu och föralltid.<3
Och jag tänker inte låta min idiotiska och katastrofala värld påverka det mellan oss.

Är du ledsen vill jag vara en av dom som tröstar.
Är du arg vill jag vara en av dom som lugnar ner dig.
Är du glad vill jag vara en av dom som delar glädjen med dig.
Är du ensam vill jag vara en av dom som gör dig sällskap.
Är du förvirrad och vilse vill jag vara en av dom
som hjälper dig att hitta vägen tillbaka.
Det är sånt vänner gör väl?

Jag litar och tror på dig, gör du?
Pusshej:*<3