Sockerbarnet

Jag känner deprissionen ännu en gång ta
över mitt sinne och undermedvetna.
Allt trycks ner till en nivå nedanför mina knän,
tyngden för varje steg blir bara plågsamt.
Plågsamt för hur dåligt jag mår utav anledning
som jag inte ens vet om eller kan komma på.
Hela dagen har jag gnällt,klagat, varit rent förjävlig.
Kan inte rå för de, mina tankar hamnar på
andra vägar som leder ingenvart,
en väg utan någon ände.
Jag är så trött på alla kommentarer som inte hjälper,
jag ber om råd och tips för att komma ur en sådan
såkallad "kris" eller vad man kan se det som,
men allt man får är nått nonchalant svar som
"det löser sig" eller "du kanske är påväg att bli sjuk?"
Det löser sig aldrig om man inte tar tag i det!
Och jag känner väl mig själv tillräckligt mycket för
att veta när jag börjar bli sjuk, right?
Men det finns ju folk som hjälper folk i min situation,
TACK TILL ER något i världen man skulle behöva
uppskatta lite mer kanske.
Nu låter det verkligen som om jag ska gå och ta
livet av mig eller något, ursäkta för de.
Men de kommer då inte hända på ett bra tag,
kommer ju aldrig hända så jah.
Vill bara förklara för alla om jag är på dåligt humör
och är förjävlig så är det verkligen inte ert fel,
de är mitt.
Detta mina vänner, är så lite Maria de kan bli.